Tack för tankar och pepp!
Hur stark man än försöker vara, hur positivt man än försöker se på livet med sin sjukdom och sin stomi så har vi nog alla stunder då vi känner oss svaga. Läkarbesök är ett sånt tillfälle för mig. De av er som har följt min andra blogg vet att jag för längre sen va med om ett hemskt läkarbesök som satt djupa spår. Den läkaren kränkte mig på fler än ett sätt och sedan dess är jag helt enkelt rädd för att gå till läkaren.
Visst skulle det kännas bättre om jag hade någon med mig när jag ska gå till läkaren men... Den läkaren jag har nu (den som jag bytte till när jag inte klarade av att fortsätta går till den läkaren som kränkte mig) va rätt nedlåtande mot mig när jag kom till honom första gången för att jag hade min mamma med mig. Det spelar liksom ingen roll hur gammal man är, mamma är trygg att ha när man har saker med sig i bagaget.
Men som sagt... Jag fick starkt känslan av att min nuvarande läkare tyckte det va rätt löjligt att jag som då va 26 år kände att jag behövde ha mamma med mig så varje gång sedan dess har jag bestämt mig för att jag ska gå dit själv.
Mamma föreslog att jag skulle fråga min psykolog om hon kunde följa med mig. Jag går nämligen till en sådan också. Det var ett väldigt stort steg att ta för mig att söka mig till att gå och prata med någon. Det va faktiskt inte ens mitt eget beslut att göra det, det va min dåvarande kirurgläkare som insisterade på att han skulle skriva en remiss till mig för att gå på samtal. Han såg att behovet fanns fast jag inte ville erkänna det.
Hade inte den läkaren sett till att jag gick och pratade med någon så tror jag faktiskt aldrig att det hade blivit av. Jag tänker fortfarande ibland att jag kanske inte behöver gå dit och det känns jättejobbigt varje gång jag har träff med henne, psykologen. Det går på något sätt emot min egen natur att ta emot hjälp på det sättet. Sen vill man väl sällan erkänna att den hjälpen kan behövas heller? Man tror att det betyder så mycket mer än det gör...
För mig handlar det helt enkelt om att det jag genomgått med sjukdom och operationer har varit ett trauma som behöver bearbetas. Jag har känslomässiga ärr om behöver läkas på grund av vad min kropp och mitt psyke (att ligga på sjukhus har vart jättejobbigt psykiskt för mig, har nästan sjukhusskräck nu p.g.a. det) har fått utstå och dom ärren kan påverka en mer än man själv förstår.
Jag tror att många av oss som genomgår sjukdom skulle behöva ta det steget som min kirurgläkare hjälpte mig att ta, många, många fler än vad som gör det, som tar det steget.
Det innebär ju inte att man är psykiskt sjuk, vrickad eller labil på något vis. Bara att man vart med om mer än man förtjänat...
Vad tänker ni om det hela?
/Madde
Hej!
Mina tankar om psykolog. Har varit att det inte behövs och att jag är skark och klarar mig.
Min specialistläkare fråga fall jag ville prata med någon förra gången jag låg inne (3 år sedan) då sa jag nej till allt och ville bara att allt skulle gå över.
Denna gång, så sa jag ja till det och tror det kan behövas i längden. Men min specialist läkare är ledig i tre månader nu och än så länge har jag inte fått mer än ett inplanerat kurator besök, men är ju så ny opererad. Får väl se vad framtiden utvisar.
Men känns ju konstigt att sitta och prata med någon man inte känner.
Jag tror också att andra saker i sitt liv på verkar en (givetvis) men att man behöver prata.
Som min specialist läkare sa till mig... Att det kändes som att jag begränsade mitt liv. Att jag ramade in mig själv. Sedan då hon sa det så har jag funderar på det, och det stämmer nog.
Man har inte viljat byta jobb för man inte orkat visa vad man går för eftersom man inte orkar som man gjorde förut. Jag vill inte släppa in nån på livet och har därför inga långa förhållanden i bagaget.. och mycket annat.
Jag hoppas jag får se mer av mig själv nu när jag är opererad. Självklart kommer det blir en annorlunda omställning och det kommer ta sin tid. Men jag längtar efter orken, mitt gamla glada jag och min mer posetiva sida. Allt detta har blivit trubbat i kanterna =( Jag vill bli jag igen!
Önskar dig och andra lycka till i era processer!
Kram Nilla
